20 år och en svensk

Mina kära vänner.

Gårdagskvällen var nog det mest intressanta jag varit med om på länge. Jag tycker att turkar kan har en viss förmåga att krångla till allt, att dom ska göra saker svårare än det egentligen är. Min kära svärmor går alltid när hon ska laga något i ugnen till en ställe längre ner på gatan, jag har ifrågasatt det ända sen jag kom hit, å svaret har varit att dom inte har någon ugn.

Det kan man förstå då. Men och med betoning på MEN, det står liksom en helt ny ugn/spis på vinden, men det är tydligen alldeles för krångligt och köket är för litet... Svar nej, det är inte krångligt och det är förvisso litet men det går. Allt går om man vill.

Jag har pratat om denna ugn och varför och hur, när och var, ganska länge nu.

Mehmet håller med mig medans dom andra suckar.

Men igår hände det, måttband åkte fram och det mättes, perfekt. Upp på vinden och plockade fram spisen, i orginalkartong och allt, den har varit med varje gång dom har flyttat, i kartong

I 20 ÅR!!!???!!!!???!!!???!!!??. alltså , jag är allvarlig.

Vi bar ner den och installerade i köket, eller ja, efter ca två timmar då ALLA , precis ALLA hade en tanke om hur det skulle vara, jag fick ett totalt sammanbrott och ville bara ta till repet och försvinna från denna jord, ju fler kockar liksom.

Till slut efter många om och men fick jag ut alla ur köket och frågade Elif, systern som faktiskt alltid lagar maten hur HON ville ha det, så att hon känner sig bekväm i sitt kök, några mostrar tyckte nog att jag tog lite väl stor plats, men vet ni? det skiter jag i.. Den som lagar maten, denns åsikt är ju faktisk viktigast, så hon fick som hon ville, å insåg att min lösning var den mest praktiska. Dvs koppla in, ställ hyllan där så du har nära till redskap och div.

Fan vad dom ska krångla hela tiden. Jag blir galen.

Idag så skulle hyllplanet( obs, detta är bara en vanlig plywoodskiva som dom senare klär in i en vaxduk) som fattades till en hylla på plats, men den var för stor, då skall det börja fixas och trixas, bytas ut till mindre variant, som skall skarvas med div kartongbitar och allt dom kan hitta, i ca 20 minuter frågar jag om dom har en såg? Men ingen svarar, en såg?? , vanliga enkel såg någon?? Hallå?? Till slut så ser Mehmet mitt rop och frågar mamman, det blidde ett ramaskri utan dess like, jag, kvinna, svensk, såg??!!?? Ohhh nej, det var alldeles för svårt, och ser liksom igenom mig.....vansinnig är jag. Kräver att få veta vart sågen är, trycker mig ut ur köket ner i förådet, sliter fram sågen , pressar mig igenom alla turkärringar och får med mig skivan ner på gården. Nu jävlar, Mehmet måttar och markerar vart jag ska såga, kärringarna kacklar och smackar, ger ordet hönsgård en helt nu innebörd.

Dom skriker, Mehmet !! Mehmet!! Akta, hon kan inte, svårt, komplicerat. Jag drar mina första drag, svetten rinner, tänker att jag heller dör än misslyckas, tog 5 min så var det klart man har väl haft träslöjd liksom, den obligatoriska smörkniven, bandsåg och 3:ans sandpapper, lukten av sågspån och gammal gryta. Jag har ju en far som är född med hammare och spik, som har en vedhög som får andras att blekna. Så nått har jag väll snappat upp tycker man.

Den skara av höns var nu helt exalterade, hurrade och det kändes som om detta var en revolution.

Hyllplanet är på plats, mitt temprament är tillbaka till normalt. Tänk, dom fick ett nytt kök, ny ugn/spis och det tog bara 20 år och en halvtokig svenska. Detta jag gjorde idag var en litet steg för människan men ett enormt steg för turkatanterna.

Mehmet vägrade låta mig fota spisen då han visste att det skulle ut på bloggen, så ni får ta en google foto ist :)

Skaplig skillnad, från två små till en stor :)

Detta är våran vedhög, kanske inte så prydlig, men det värmer gott i kaminen :) (luktar oxå lite, för man kan tydligen elda allt som sagt)