* CSN
*Avesta Lärcenter
* Skolans administration i Sthlm
*Min hund
*Mina vännner
*Svensk mat
*Korv med bröd
*Svensk mat
Ja vi har då varit i Sverige, där har det krånglats från dag ett med skola, och allt därtill, man kan ju tänka så att om man inte får godkänt får man inga pengar, fel fel fel, för det kan oxå vara så att man har bra studieresultat men att det administrativa mellan skolan och csn inte fungerar. Det resulterar i ett stycke vansinnig Anna och ett stycke mycket förvirrad turkman.
Sedan vi landade i Sverige, har jag alltså hållt på att krångla med detta, men med några mindre sammanbrott, olaga hot och snoriga snyftningar har det nu ordnat sig. Ja just det ja, jag har ju gift mig också, det kan ju också ha tagit upp lite tid ;)
Hahaha, surprise!!! Vi slog till och blev man och hustru i Svea, mina närmsta vänner visste, inte min familj eller släkt. Dom knasbollarna trodde dom skulle komma upp på middag, som en hejdå innan vi åkte tillbaka till Turklandet. Tji fick dom, lurig som jag är. När dom kom på plats blev dom visade till bords av Anna och Marie, vi gömde oss med vigselförättaren som sedan tjolahopptjolahej gick ut och välkommnade dom på bröllop. Sedan kom vi ut och vigseln satte igång, tårar, skratt, mer tårar och mat och dryck förgyllde denna kväll. Helt fantastisk och magiskt var det. Vi fick det som vi ville och sedan får Mehmets mamma som hon vill ha det senare i Turklandet, alla nöjda så, litet vs stort :)
Tack än en gång till alla som var med på våran dag. Anna Yildirim liksom, skapligt. Turkrfu på heltid numer.
Efter dessa turbulenta två månader började det rycka i Turknerven, vi måste tillbaka, och för det fantastiksa priset av 700kr (för 2) flög vi tillbaka den 13 april. Till Alanya. Här har Mehmet börjat jobba, och vi har inackorderat oss på ett hotell i närheten av hans jobb tills vi får tillgång till lghtn vi ska bo i. Längtar så otroligt mycket tills slutet på maj, för det är inte förrens dess som den blir ledig. Så jag kan boa in mig ordentligt med turkmattor, tekannor och div kuddar på golvet :)
Jaha, ni ville höra om flygresan ner? Ja, för att sammanfatta: Min lilla lilla lillebror skjutsade oss till Arlanda, under 1 1/2 timme lyssnade han på att jag inte ville, det kändes inge bra, oro för allt vårat bagage oxå. Vid incheckningen så fick vi med allt iaf, lite oklart där. In på taxfree området, med en radar efter en bar, slog jag mig ner på en stol. Innan Mehmet ens hade hunnit uppfatta vart jag var, hade jag hunnit svepa ett och ett halvt glas vitt, skitdyrt arlanda vin. Vi gick ombord, något ostadig, på planet sitter en stor dekal, inte då av nåt säkerhetsmärke, typ nått diplom för världens bästa plan eller nåt, utan KATTEN JANSSON!!??!! jag ni den i bamsefamiljen. Ett hån att dra in denna oskyldiga familj i nåt så fruktansvärt som ett plan. Vi lyfte, vi flög, jag blidde mer berusad, pratade med våra stolsgrannar framför, pratade med Sonny flygmannen som jobbade, pratade med barn, andras grannar och sedan landade vi. Upptäckte vi landning att mannen som satt brevid oss inte satt kvar, han hade bytit plats, undrar varför?
200 kg bagage och vi är på plats. Då var det samma visa igen då, Mehmet jobbar, jag bloggar, nu iaf, jasg pluggar och jag lever, ( det fick jag iaf känna efter att Anna och Patricia kom ner) Roooligt det var brudar, rappa på ner nu igen. Nu inväntar jag Marie, som kommer om 8 dagar. turkfru även hon.
Nu är det dags att göra nåt vettigt, jag har lösnaglar på mig ochså från bröllopet så att skriva på tangetbordet känns mycket märkligt.
Puss och kram från fru Yildirim
