Framme

Jag bloggar, alltså lever jag, PRECIIIIIIIIS när jag lagt in förra inlägget så kom det, bergen, å fy fan vilka berg, exakt samma runda som förra gången. Men vi hade en bra busschaufför, han bromsade hela tre gånger under 8 timmar, första gången vid rast nr 1, andra gången vid rast nr 2 och sista gången när vi stannade i Alanya. Mycket bra gjort tycker jag. Men några kräkningar senare och vi befinner oss på Luxor hotell, haha Märi ditt gamla hak :)

Sussa gott
Kram Anna

Bussinlägg..

Helt galet, bergsbuss de luxe, internet och kaffe och kaka, inte illa :)
Det kommer att ta lite längre tid än vad vi trodde, men runt 22 ikväll är vi i Alanya, än sålänge går det väldigt bra med bussturen, glad busschaufför och vi åker inte i bergen, vi åker längs kusten, jättefint är det....

Jag återkommer..

p.s Det är en kvinna runt 70 som dregglar när hon sover, när hon vaknar till så plalltar hon runt det med handen, tänk vad jag får uppleva :)

Packad och klar??

Jag packar, alltså har jag för mycket kläder...

HUUUR ska det gå till att få med allt? Mehmet får helt enkelt skära ned på sitt :) Få bli att han får ta med en av varje, en byxa, en tröja osv....

Nu börjar det kännas i nerverna kan jag säga, stressen är total, och det kommer folk hela tiden som vill säga hejdå och önska oss lycka till. Känns skönt dock att man har blivit så pass omtyckt av familj och vänner här nere, och jag är väldigt väldigt ledssen att jag ska åka Ska bli skönt att jag och Mehmet äntligen får bo själva, eller ja med Patricia först och sen mamma och pappa, men det känns ändå väldigt vemodigt detta. Systern är väldigt ledssen likaså mamman. Men det är ju inte sista gången jag träffar dom. Min kära extrafamilj, som jag kommer att sakna all er. Onlar herzaman kalbimde olacak......(obs stavning/grammatik)

Bergsbussen går kl 8 på morgonen till Mersin, där byter vi bussen till Alanya, sover där i två nätter innan vi tar trampbåten till Köpenhamn.

Jag försöker att blogga när jag kommit fram till Alanya, nu ska jag tvinga familjen att sitta på väskan så att den går att stänga, sedan ska vi iväg till Mehmets farbror.

Kramar Anna

Biljett bokad

Vi åker bergsbuss till Antalya därefter vidare med flyget till Köpenhamn. Jag har bokat och betalt. Jag tittade även på flyget, det var lädersäten och litet, skitlitet, 50 pers litet.
Är det ett flyg eller är det en trampbåt?

Jag går och kräks lite.......

Jag tyckte det liknade nåt i den här stilen,

meeeen vi får ju sitta nära varann iaf

Fortf ingen roadtrip pappa???

Tjat och div..

Kära Dr Levenader, vart är du?

Ja ni kan tro att det kommer att bli mycket tjat om flygplan nu innan jag ska resa, jag har ju inte flygit nu på ett par månader. förut så var jag ju ner till Turkiet en gång i kvarten och då blev jag ju van, eller ja det var att ta i , men inte så hemskt kanske...nej inte det heller. Men jag visste iaf vad det var och vad som komma skulle. För er som INTE vet det, om det nu skulle finnas någon som mot all förmodan inte vet det, så är flygplan min största skräck, och jag jämför alltid att flyga med kall gröt och döden. Ja då vet ni hur illa det är. När jag väl ska ut och flyga så tror jag hela Arlanda vet hur rädd jag är, för det räcker inte med att säga till vid incheckningen, utan det ska sägas till alla, inkl städaren som går förbi där jag sitter i baren å pimplar vin innan jag kan gå ombord, Anna L, du har flygit med mig ganska många ggr nu, hur många ggr om dagen tjatar jag om detta? Och i hur många veckor före?. Folk lär svära hit och dit på allt som är heligt innan jag sätter mig i planet på att att jag kommer att överleva detta. Låter det helt sjukt? ja det är det också, jag blir sjuk av detta. Tur att jag har haft bra erfarenhet av flygvärdinnor och även piloter, Vem kan inte minnas K-G, eller dom bästa Jonas och Henrik, inte att förglömma, Fredrik och Fredrik som tog mig ner i april, bästa och trevligast ever. Kan inte nån av er köra mig hem ist??



Men nu ska jag åka med Cimber hem, danskt bolag, eller till Danmark iaf, danskar som flyger planet alltså. Tänker helt spontant på Ernst-hugo när han uttrycker sig så fint: Danskjävlar!!!

Nu hoppas jag att varken Ernst-hugo eller nån danskjävel ska flyga planet. Utan en vanlig enkel dansk som säkerligen heter Preben och äter röd korv, om jag också stoppar en strumpa i halsen och pratar så kanske vi kan förstå varann. ( strumpa i handbagage check!)



Vi landar 16.50 på Kastrup, om inte Preben kör fel och landar i Hedemora eller nåt, nära hem till Avesta/Gävle, men väldigt långt för Patricia och hämta då hon står i Köpenhamn och väntar.

Jag tänker stanna på en mack och köpa en korv med bröd det första jag gör, Mehmet vill ha pepparkaka och mögelost. Han får nöja sig med en kanelbulle och kaffe på macken för nu är det bråttom, vi ska ju hem till P och njuta lite, kanske ta en kopp te och bara slappna av. Hahaha, vad rolig jag var, te??!!!!???!! jo men säkert , fram med vinet, jag tror inte att jag fick nog från nyårsafton, blir en vanlig vinkväll med div aktiviteter inblandade. Ska bli sååå roligt att få träffa Patricia igen, och Karin som vi ska träffa innan vi åker hem och ha en partajkväll med :) Hoppas att andra Alanya åkare kan hedra oss med deras närvaro också.



Jag avslutar detta inlägg med det obligatoriska:

JAG VILL INTE FLYGA!!!

Alt 1

Det ser ut som att det blir alt 1, vi kommer att åka till Alanya, bo på 20 lira hotell en natt innan vi packar oss in i planet som tar oss till Köpenhamn, där kommer Goa Patricia att hämta oss och vi kommer att bosätta oss där innan det är dags för packet Turk att bli bortskämda hos mamma och pappa, det ska bli såååå himlans skönt. Det ser ut som att bergsbussen kan gå på morgonen också, å jag tor att det blir lättare för mig att åka då, så jag ser ordentligt. Kan inte begripa vart alla dom här rädslorna kommer ifrån. Flyget har ju alltid varit min mardröm, likväl som jag är flygvärdinnornas mardröm, tror att dom pustar ut en hel del efter att jag har lämnat planet, och jag figurerar säkert som samtalsämne på div flygfester :) . Det bjuder jag på!
Å nu bussen, men det är ju befogat lovade Anna L mig, för det är ju faktiskt slingerväg uppe i bergen och att jag garanterat inte är den enda som tycker att det är obehagligt. Eller så är det så illa som åldern, ju äldre man blir, konstigt, ytterst tveksamt dock, jag blir ju bara yngre ju.

Det är många som undrar hur vi ska göra med allt när vi kommer till Sverige, när, var och hur.
Jag lovar att jag kommer att tala om alla våra planer när vi väl har talat med våra nära och kära.
Tror att vi själva är så förvirrade i huvvet av allt som sker just nu.

Syster Elif kom nyss in och frågade vad jag vill äta ikväll, jag svarade stuvade makaroner och falukorv, hon tittade lite märkligt på mig, men matpaj då??? Eller potatisgratäng??
Det blir köfte.
Det fungerar det oxå, det känns som om jag bara skriver om mat nuförtiden, kan ju tro att jag helt har tappat greppet, men så är det inte, tor mest att jag saknar att laga min egen mat, med mina redskap, mitt , mitt , mitt , mitt hem , allt.
Kära tomten, sover du???
Kramar!!!

Så var det klart

Vi fick alltså ett ja från ambassaden i Ankara. Tror knappt att det är sant. Mehmet var så glad och skrattade och grät samtidigt. Självklart körde han med den gamla klassikern att dom sa nej, jag hann få ett utbrott på ca 5 sek innan han avslöjade sitt otroligt roliga skämt. Han sitter nu på bussen hem till Antep. Knappt två dagar har gått, men jag saknar han såå mycket, är et inte för gulligt så säg :) :) (nästan så att man spyr lite )

Nu är det alltså dags att planera resa till Sverige, jag ska alltså dit, med FLYG. Jag har ju inget annat alternativ, om det inte är så att nån vänlig människa *host, host pappa*vill åka på en roadtripp till turkaland och hämta oss. Det finns 1kg Antep sås och baklava att hämta då oxå .

Intresse lägges under kommentarerna, vad jag förstår det som så kommer det att bli en hel del :) Tänk vilken rolig resa det skulle bli :)

Men ....flyg var det ja, söta Patricia har kollat upp cimber stearling till oss, danska piloter och hysat bra pris, då flyger dom från Antalya, då lär jag ta bergsbussen dit, och den går över Konya, alltså samma resa som hit, högt upp i berg, slingerväg, inget räcke, inga bromsar. Alt 2. Vi flyger direkt från Antep, landar i Malmö, åker med turkiskt bolag, lär byta plan i Istanbul. Två starter och två landningar, flyga med icke svensktalande cabinpersonal. Dom två alternativen jag har är alltså kall gröt eller döden, lika illa båda två.

Nån som har nåt förslag, kanske kan ett tredje alt finnas nånstanns därute bland mina trogna bloggläsare. Ös på bara, det kan ju inte bli värre.

Nu ska jag fira lite med familjen. Min svärmor är glad, men ändå sååå ledssen, hon vill inte att vi ska åka. Hon har suttit och hållit min hand nu ett tag och ojjar sig lite. Lilla Emine. Själv ser jag fram emot leverpastej och inte helt otippat korv med bröd. Patricia, börja handla hem :)

Kramar!!!

Ibland tycker man inte om abassaden.......

å ibland gör man det. MEN IDAG ÄLSKAR VI AMBASSADEN!!!!!

HURRA FÖR VI FICK JA!!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!!!

!!!!!!

!!!

!!

!

10

10 min....panik......behöver gå på toaletten....eller...jag vet inte.....fan säger dom nej så försöker vi igen bara......ta det lungt...

25

25min kvar.....nervös...ambassaden ringde mig, frågade en massa för en timme sedan...tänk om jag sa fel.....tänk om dom säger nej på grund av mig.....stress...

Hej!!

Förlåt för dålig uppdatering...men jag är så himla nervös, inatt åker Mehmet tillbaka till Ankara, staden som håller framtiden i dess händer, kl 16 turkatid vet vi. Åhhhh, har knappt ätit dom senaste dagarna. Längtar hem, längtar inte hem, vill, men ändå inte. Var han tvungen att vara från turkaland, kunde väll ha vart Norge eller nåt lite närmre.....Hela huvvet snurrar, hur ska jag göra med allt, jag önskar att jag kunde knäppa med fingrarna så skulle allt vara löst, eller att jag kunde få vara 5 år och det enda problem som jag har var vilka kläder dockan ska ha. Men nu är inte fallet så. Jag är 30, japp ni hörde rätt, har svårt och tro´t jag med. Det är dags att ta tag i livet, bestämma sig, jag kan inte bo i en resväska som jag har gjort det senaste året känns det som. Jag vill bo i ett permanent hem, med Mehmet. Ja, flytta till Sverige båda två tänker ni, kan inte vara så svårt. Men att få uppehållstillstånd för Mehmet är inte det lättaste, och sen en handläggningstid på ca 100 år. Vill jag bo där då? Jag vet inte, det känns inte så, jag blir så ledssen över att veta att jag ska åka hem (förutom det uppenbara som jag saknar hemma) Nu har Turkiet blivit mitt hem känns det som, det var längesedan som jag var så lycklig som jag har varit den senaste tiden här nere. Men flytta ner då, är alt 2, ja jag vill, åhh tro mig jag vill, men det är inte så enkelt det heller. Önskar att alla kan ha förståelse för att jag kanske inte är den gladaste just nu, att jag har mycket i huvvet, att jag inte vet vad jag vill, jag hoppas att allt löser sig när vi kommer till Sverige. Men i morgon vet vi om han kommer med mig eller inte, och hur det är blir önskar jag av allt (förutom tomten önskan) att han kommer med mig till Sverige.

Om jag bara fick önska.........

Ambassaden

Vi åkte ju igårkväll, kom fram vid 7 i morse. kom till ambassaden vid halv åtta, stod och väntade en timme, å som jag frös trodde jag att vi var i Sverige för en stund. Mehmet blev uppropad och han gick in. Jag stod kvar utanför ich hängde med tegubbarna som står där utanför varje dag och säljer te till alla stackars turkar som hänger utanför där ihop om visum, snacka om att dom gör bra affärer, en man där kan svenska och hjälper till med formulären om man har missat nåt eller så...ja vad säger man. Han har släpat dit en kopiator oxå om man behöver kopior.

Men Mehmet tyckte att det gick väldigt bra och känner sig positiv. Sedan tog vi taxi till stationen direkt å tog första bästa buss hem som gick 10.00, och det var bussresan from hell. Men nu är jag hemma och är så trött att jag ser i kors, har sovit sammanlagt 45 min. så nu är det sängen. Men alltså om en vecka så vet vi, håll tummarna för oss snälla ni.

Kramen!!

Ankara

För er som inte vet så är det tänkt att Mehmet ska flyga med mig till Sverige nångång nu snart , helst aldrig. Då behöver han ett visum till det, för att få detta visum så ska det krånglas så mycket som möjligt först. Papper på allt i princip, militären, polisen, familjebok, djungelbok.

Jag ska utforma min önskan om att han sa få komma på två rader, för det räcker ju att övertyga fru Ambassad kvinna årsmodell surtant.

Jag gjorde ansökan, rolig, allvarlig och väldigt känslosam, tänkte att nåt av det nämnda kanske kan tilltala dom. Så på frågan hur länge vi har varit tillsammans svarade jag snart två år ( höftade till det lite) och avslutade med and still going strong....vi får väll se hur dom tolkar det :)

Det är så svårt att vi ska behöva gå igenom detta , varför vi inte kan leva ihop som vanligt folk gör, utan att andra människor har makten över att kunna bestämma om vi kan få vara tillsammans varje dag eller inte. Hela situationen är ju helt galen, ibland så skrattar vi bara åt det, å ibland får jag nästan panik. Ska jag åka till Sverige själv då? Vara i lghtn själv, ska det behöva vara så när man är kär? Nej skärpning ambassaden, kanske finns någon där som läser denna blogg, vad vet jag :)

Kära tomten, hur går det med min önskan? Mycket att göra? Jag förstår det, jag köpte en lott som du sa för att hitta turen där, jag vann inget, men det var roligt att skrapa, tack.

Jag är inte bitter jag inte!

Men då kör vi då

Nu är man tillbaka till verkligheten, har lämnat tryggheten med alla dess lyxvaror som toalett,dusch och varmvatten. Helgen har varit helt fantastisk, bara jag och Mehmet å ingen som kommer å knackar på dörren å frågar om te eller frukt eller nu kommer det släkt hit så ni lär sitta här. INGEN kom å störde :) Vi checkade in runt 13, rummet var inte klart liksom, visste dom inte att jag skulle komma eller?? Lite irro, men slappnade av ganska snabbt när jag såg uppenbarelsen i form av en stort runt bad, gjort för två, den ena sitter i å den andra tittar på :) :)

Nej men det blev så mycket bättre då. Jag bokstavligen hoppade ur särken jag hade på å tvingade Mehmet att gå å köpa nåt drickbart som inte var, cola, fanta , te, vatten osv osv. Jag passade på att besöka toaletten då, den satt fast och jag behövde inte sitta på huk, det var en upplevelse utöver det vanliga. Mehmet kom hem med Miller och sen låg vi i badet å sörpla å plaska omvartannat. Mehmet gick upp före mig, jag tror inte att han insåg vilken lyx det var som vi hade. Men när jag var hälften genomskinlig och hälften russin så tyckte även jag att det var dags att svida om.

Vi hade bokat ett bord på hotellet som skulle ha en fest med mat å dryck, dans och även nån känd turkisk artist. Vi blev totalt 400 pers där. Många hade långbord medans Mehmet och jag hade ett 4 bord, det räckte så tyckte vi :). Det kostade 70 lira, ca 350 kr, då fick man äta hur mycket man ville å dricka vad man ville/hur mycket man ville. Vaddå?? Ingen gräns?, betalt och klart nu är det bara att köra. Jag tror inte att dom insåg att vinkonsumtionen den kvällen skulle enbart bestå av mig. Vi hade en servitör som passade upp på oss hela kvällen, när jag hade tomt i glaset så fyllde han på. Å inte är jag så oartig att jag tackar nej när den lille mannen så lyckligt står där med flaskan och nickar. Mehmet tog några öl å lite vin. Maten var kanongod, vi fick allt tror jag, från ostbrickor till kött å potatis, ris och sallader, bröd och massa kletröror. Vi satt som två runda, lite småglada bollar efter maten. Det blev även styrdans till tonerna av en turkkvinna som sjöng, kanske inte det bästa, men Mehmet var inte sen med att vara gentleman, så vi styrde stegen mot styrdansen helt enkelt. Såå vuxet och såå roligt. Lite slowdance sådär innan tolvslaget å sen blev det helt galet. Riktig turkmusik, halay och kolbasti och en nedräkning. Jag och Mehmet dansade loss ordentligt, ut med armarna, knäppte med fingrarna och svängde med benen, japp Anna Olsson också! Vid tolvslaget så fick jag inte bara 1 puss, utan alla kindpussades med alla. Det var så himla roligt och en helt enorm stämning bland alla och klart den bästa kvällen på mycket länge. Vi kom i säng runt 02. Llite småberusade av vin och stämning, vissa mer än andra, av vinet alltså.

Dagen efter så åt vi frukost kl 9 , jättefin buffe och Mehmet hade bokat hamam under dagen, tyvärr kunde jag inte gå för dom hade inte för kvinnor, bara män, så jag låg i mitt bad på rummet ist, å det var lite så vi gjorde resten av dagen, å mat igen på restaurangen å hade bara myshelg helt enkelt. Ja, inget roligt utan når tråkigt såklart. Min kamera. Jaha tänker ni, fylltratten har tappat den. Nej det gjorde inte fylltratten, den är bara spårlöst borta.

Jag anklagar absolut ingen, MEN, efter långt prat med hotellchefen så har vi fått sett övervakningskamrorna och där ser man att jag har med mig kameran när vi lämnar festen på fredagen, sedan har vi bara lämnat rummet för frukost och restaurang besök igen, å nånstanns där är kameran försvunnen. Så man undrar ju vart den är. Å med tanke på att dom är puckon som jobbade där, som fortf säger att jag glömt den på festen, samtidigt som dom säger att den syns på kameran vid hissen. Ja nån förklara denna logik för mig?? Så summan av detta, jag har inga kort att visa er, jag har varit heldeppad för detta, ingen kamera, min, min kamera har nån tagit, med mina minnen, ja, det har runnit en tår eller fem. Jag är inte ledssen för kameran i sig, (eller jo såklart, det var en julklapp från mamman och pappan förra året) utan för bilderna vi tog, jag ville så gärna visa er allt, så jag får be om ursäkt för detta. Så det får bli en bildlösblogg tills vi vinner på bingolotto eller nåt :) Men tänk er den stora salen där det var dukat för 400 pers, massa färger och härliga dukar, lyktor och massa dekorationer. Värme och glädje, å en en väldigt lycklig småberusad Anna i sitt eget lilla vakum.

Nu ska jag åka med Mehmet till Ankara, för att se om han är betrodd med visum denna gången oxå. Jag bestämde mig för att följa med ändå, bergsbuss nästa alltså, vi åker halv nio ikväll, kommer tillbaka i morgon natt förhoppningsvis.

Håll gärna en tumme eller två för oss, att alla papper är i sin ordning, att vi får träffa en vänlig människa som har ett bra liv och inte vaknat på fel sida.

God fortsättning!!

Kram Anna