Litte allmänt

Har varit i Turkaland nu i 7 månader, konstigt att tiden inte går lika fort när man är i Sverige, mycket retsamt, det börjar ju bli dags att tänka på refrängen, ja inte nu, men snart, sen, senare, typ aldrig men ni förstår säkert. Jag mår ju så himla bra här nere, jag trivs och känner mig hemma, tanken på att komma tillbaka och jobba igen och ha samma gamla liv som innan får mig att rysa. Visst jag saknar familjen, vänner osv och nån som jag aldrig nämner, det blir för jobbigt, men jag säger det nu och garanterat aldrig igen. Jag saknar Kaiser, så att det gör ont. Älskade hund, matte kommer snart. Så nu nämner vi aldrig det igen, gäller även till er som kommenterar. Tack!. Nuläget ser ut som följande, Mehmet ska snart på intervju i Ankara, vi söker permanent uppehållstillstånd för honom, även om han får ja, så är det ingen som vet hur framtiden ser ut, vart vi kommer att bo eller hur det blir, men Sverige står ju på kartan iaf, sen får vi se.

Att jag gjorde denna resa är något som jag aldrig kommer att ångra, absolut det bästa jag gjort, att jag vågade lämna tryggheten och förlitade mig på någon som jag egentligen inte kännt så speciellt länge, för att jag var/är upp över öronen kär. Det har ju gått kanonbra detta, peppar peppar...klart vi oxå har haft det tufft, vissa gånger känner jag att jag vill explodera för att vi inte förstår varann, både språkmässigt och kulturellt. Han är man, jag är kvinna, det är annorlunda, jag har haft sån himla tur att han ändock inte är så extrem. Vet vissa som har det jättetufft, man kan inte gå ut, får inte bära vissa kläder osv...Vi försöker alltid att mötas halvvägs, och det funkar ju än så länge :) Jag känner mig lyckligt lottad att jag träffat Mehmet, och även dom människor som kommit till på vägen.

Krocken har väl varit här i Gaziantep, där jag inte kan gå ut själv, det är jobbigt, men Mehmet följer med så mycket han kan orkar vill, å ibland mest för att jag tjatar :) Man måste ju rastas liksom...Min älskade Mehmet, va? hur kunde det bli såhär, att man skulle bli turkafru liksom, det trodde jag aldrig, inte någon i min närhet heller tror jag, men jag lever nu bland turktoaletter, omöblerade vardagsrum och kulturkrockar, muslimer och sen jag :) Jag bakar, lagar ALLT från grunden, (här iaf) å jag tycker att det är skitkul, även om jag klagar ibland att det är svårt så älskar jag mitt liv just nu. Tror aldrig att jag mått såhär bra. Önskar dock att man varit mer lyhörd på hemkunskapen, att man inte har sugit åt sig mer när mamma och pappa lagat mat. ( som jag för övrigt skulle kunna offra rätt så mycket för just nu) . Men jag har aldrig varit den husliga typen, inte orkat, inte haft intresse, förstår inte vart det har kommit från nu?

Jag älskar att laga mat, pyssla om, ta hand om, gör det här som kanske alla feminister skulle gå i taket för, att jag alltid fyller på glaset när Mehmet ber, att jag lägger upp maten, hämtar om han behöver något osv...i "utbyte" får jag varje dag höra hur duktig jag är, hur god mat jag lagar, komplimanger, tonvis med kärlek, han handlar, diskar, städar, behöver jag något, minsta lilla så fixar han det alltid( kan ta lite tid, men han är ju turk) så otroligt omhändertagande så att det gör mig nästan nervös ibland. Jag gör INGET som jag själv inte vill, jag blir inte tvingad och han är ALDRIG dum mot mig. Respektera att jag vill det här, jag vet att det är konstigt, men JAG är ju lycklig, och det är ju mitt liv, tycker liksom att det är det som räknas :) Eller?? PUSS!!!!!