Jag har kommit fram

Jo det är sant, jag har nu parkerat cykeln, å tog ist bussen till Gaziantep, staden där Mehmet kommer ifrån. Alla vet hur rädd jag är för att flyga, så vi valde att ta bussen ist, ca 11 timmar med all packning vi hade så fanns heller inte flyga med på kartan.


Bussresan var garanterat det värsta jag har gjort, man kunde kanske tycka att jag skulle kunna ha fått någon slags förvarning, att nu kommer vi verkligen åka över bergen, den slingriga vägen, i Sverige hade vi kallat det en skitdålig genväg. Efter ca 6 timmar, någon kräkning å ett nödstopp då min kissblåsa höll på att spricka, så kände jag att det fick vara nog, jag tar taxi helt enkelt. Men Mehmet försäkrade att nu var det slut med berg och dalar. Vi satt längst fram, jag hade full koll på han som körde bussen, och hur vägen gick, busschauffören försökte jag trycka i godis och banan så han inte skulle somna å han försökte få mig att titta på film så jag skulle hålla käften och sitta still.


Men min fundering är , varför när vägen är så pass bred som den är, bestående av grus dock och utan räcke, varför måste man köra EXAKT vid vägkanten, kan man inte hålla sig till mitten el nåt, å vad är det för fel på att bromsa, jag har sett döden i vitögat. Alla dom städer/byar vi passerade hade mycket märkliga namn, jag tyckte mig vid några tillfällen att vi passerade Stuttgardt, Visby, å vi var även en sväng i Kenya oxå ( el stod det Konya) vilket fall så var det långt å det hade inte förvånat mig om vi faktiskt tog svängen förbi dessa.



Men vi kom fram iaf, till Gaziantep.





Efter då 11 timmar var vi framme, första mötet med mamma turk skulle nu avklaras.
Vi tog taxi från busstationen, å när vi närmade oss själva området, delen av Gaziantep där vi skulle bo, fick jag en smärre chock. Jag trodde kanske att det skulle vara som Alanya, eller Ankara då det bor 1.9 miljoner människor här, meeeeeeeeen så var det inte. Kändes lite som gamla östtyskland när vi var framme, grått och cement är ledorden. Jag hoppar ur taxin i en nedförsbacke på ca 90 graders lutning, hinner reflektera över det är en lång backe ner, alltså lika långt om jag skulle gå tillbaka dvs pain in the as. Mamma turk och syster har kommit ut för att möta oss, det kindpussas och jag svettas av nervositet ganska kraftigt, men tycker att jag klarar av första mötet bra, även yngre bror kommer för att hälsa.



Vi får mat ( på golvet) och sen går vi och lägger oss en stund är så trött att jag ser i kors. Vaknar och behöver låna toaletten, hör bakrundsmusiken till hajen när jag närmar mig bygget som ska föreställa toaletten, jag går in, kommer ut sen något lättare, men något blekare, här är ditt liv Anna Olsson.



Klart det är annorlunda här, mycket. Har varit lite svårt att anpassa mig till livet, då jag inte kan gå ut själv, utan sällskap. Mehmet eller mamman måste alltid följa med mig, inte så att det är som ett fängelse, Mehmets familj är toppen, väldigt varma, kärleksfulla och utan det så hade jag inte klarat detta, för dom kan jag komma och gå precis som jag vill, utan det är grannar och annat som gärna lägger sin näsa i blöt, kommer med kommentarer och funderingar ang mig och min klädsel, Mehmets mamma har sagt att jag får gå hur jag vill, men att jag själv kanske kommer tycka att det är jobbigt, å jag kan säga att det spelar nog ingen roll hur jag klär mig, för dom glor ändå, jag menar glor, stirrar. Jag vill ju heller inte att dom får höra skit om mig, för tro inte att grannarna säger det rakt ut till mig, nej då går dom till familjen ist, har aldrig kännt mig så uttittad i mitt liv, så det är ett moment jag undviker, att gå ut, om jag inte måste, helst då med Mehmet, barnen som springer omkring och leker, vill gärna komma fram och ta, hälsa , känna och klämma, ser dom att jag har kameran med mig så vill dom gärna vara med på kort, slutsats av detta, jag känner mig som den första vita i Afrika.


Men jag trivs ändå, tycker att det är helt fantastiskt att jag får chansen att göra detta, det är snnorlunda, det är svårt, konstigt och absolut inte svenskt. Jag vet att jag klarar av det här, jag mår toppen varje dag, och jag gör mycket med familjen, som har välkommnat mig nåt så helt fantastiskt.

Lär ta och lägga upp några bilder på allt snart oxå. Hoppas att ni mår toppen, för det gör jag, jag får ju vara med den jag helst av allt vill vara med varje dag.
Kramar Anna