Det är nu det händer.....

Ett nytt liv börjar, i ett land där man har regler efter sitt humör och beroende på dag i veckan, som Sverige ungefär, dvs ring aldrig en myndighet på en Måndag.
Det är samma som här fast har man otur kan det vara Måndag hela veckan....

Jag tog mitt pick och pack, lämnade mina nära och kära för att starta mitt liv med mannen som totalt har vänt upp och ner på min vardag. Å det är nu det börjar, Sverige vs Turkiet, mina svenska värderingar ,tycken å tänken vs Turkarnas my way or no way...

För att överhuvudtaget ta sig till Alanya måste jag upp i luften, dvs flyga, värre än kall gröt och döden, å att massa-aska-jökull dundrade ur sig just när jag skulle åka gjorde inte mitt liv lättare.
- Men man kan ju bila ner, försökte jag övertala min kombo Anna medans jag frenetiskt letade vägar ner som inte innebar att åka genom länder där det kanske skulle kunna bli problem....
Men jag var besegrad.

En småsnörvlande jag gick ombord på planet som säkert både var lortigt och ihopsatt med silvertejp, jag är stor förespråkare av silvertejp, men nån måtta får det vara.
Med skräck i blicken, kilade jag ner mig i sätet, höll andan och funderade om det var långt kvar.
Mannen å kvinnan brevid mig, kände nog sitt "föräldraransvar" å höll mig i handen under första delen av resan, tills dom kom på min svaga punkt, vitt vin.
Efter x antal glas, var jag så kaxig att jag t o m gick på toaletten....modigt värre...
Världens bästa piloter, och världens bästa flygvärdinna å världens bästa medresenärer vill jag tacka för denna resa, gick mycket bättre än jag trodde, å jag återfick min normala ansiktsfärg när vi landade på Antalya.

Bagaget på ca 45 kilo, handväskor å dator stuvades in av den fantastiskt glada busschaufför som sa, säkert inte dom finaste ord på turkiska, nåt med hans rygg eller helt sonika dryga jävla turist...Glad i hågen över att ha överlevt denna resan log jag bara å sa på svenska såklart : Fan nu är jag här ju!!!!!!.

Å här är jag nu, försöker att göra det The Turkish Way....
Lätt är det inte, att hinna med i deras tempo, att försöka intala mig själv att jag faktiskt inte är här som turist nu, utan nu ska vi bo här, jag och Mehmet.

Mehmet jobbar typ jämt, dvs jag är oftast själv, men har klarat mig än så länge.
Varit här i ca en månad nu, har lyckats med det mesta än så länge. Nästan sprängt huset med våra gasolplattor, eller majbraseplattorna som jag kallade dom. Dom har dött nu å ligger på tippen någonstans bland det andra sopsorterade grejorna. NOT. Allt går i samma, släng allt i soptunnan, kläder, mat , gungstolar å allt annat du inte vill ha hemma.

Men för allt i världen, om du inte är turk kan man inte slänga grus el div som man har sopat upp från balkongen ut från räcket ner på skiten som ligger nedanför, då får man utskällning, jag vet, jag fick det å gick inte ut resten av dagen, satt inne å surade tills Mehmet kom hem, då jag förklarade min oerhört traumatiska händelse. Det turkiska tempramentet gick då igång likt "skogsturken" på youtube
- Men vem var det???????? vem var det som sa det???
Ja vem? Han var ca 60 med svart hår?!?!...

Jag säger inget när granntanten ovanför slänger ut diskvatten å div som ligger däri från hennes balkong, å nästan hamnar på våran...Jag tror på grannsämja.

Men jag trivs, trivs jättebra än så länge, tar en dag i taget. försöker att plugga så mycket jag kan, samtidigt hinna umgås dom korta stunder som Mehmet inte jobbar. Å vi har det fantastiskt kul när vi väl umgås, solar på balkongen, promenader längs stranden, eller bara lagar å äter mat ihop. Jag ska inte klaga, det är ju det är jag vill, få vara här tillsammans med Mehmet, om bara det gick att göra det the swedish way ibland..

Idag har det inte gjorts många knop. Har kikat på film å tänkt mesta att ha en slappardag....
Det var tills T-rex flyttade in. Tog juice ur kylen å det var då han sprang förbi, varanen, den förhistoriska ödlan med käftar som nånting ur jurassic park, ett vrål från mig å han försvann nånstans i köket, frågan är ju då, ska jag stå kvar så jag VET vart han är, eller springer jag ut å kräver att anticimex ska komma. Jag sprang.

Mehmet fick komma hem å leka prins, tyckte inte att han gjorde så bra jobb dock, för i dom sagor jag har läst har prinsen aldrig skrattat åt prinsessan.....

T-rex bor nu nånstans här ibland oss, lever som vilken snyltare som helst, men ser jag han igen blir det helt sonika hotell nästa för mig, med eller utan karl.

Vi får ser vad det blir av denna blogg, med säkert en massa stavfel och div grammatikfel, men den ska inte ges ut som pocket el likn så alla ni smartskallar som gääärna kommenterar detta, bite me!