Hej!!

Förlåt för dålig uppdatering...men jag är så himla nervös, inatt åker Mehmet tillbaka till Ankara, staden som håller framtiden i dess händer, kl 16 turkatid vet vi. Åhhhh, har knappt ätit dom senaste dagarna. Längtar hem, längtar inte hem, vill, men ändå inte. Var han tvungen att vara från turkaland, kunde väll ha vart Norge eller nåt lite närmre.....Hela huvvet snurrar, hur ska jag göra med allt, jag önskar att jag kunde knäppa med fingrarna så skulle allt vara löst, eller att jag kunde få vara 5 år och det enda problem som jag har var vilka kläder dockan ska ha. Men nu är inte fallet så. Jag är 30, japp ni hörde rätt, har svårt och tro´t jag med. Det är dags att ta tag i livet, bestämma sig, jag kan inte bo i en resväska som jag har gjort det senaste året känns det som. Jag vill bo i ett permanent hem, med Mehmet. Ja, flytta till Sverige båda två tänker ni, kan inte vara så svårt. Men att få uppehållstillstånd för Mehmet är inte det lättaste, och sen en handläggningstid på ca 100 år. Vill jag bo där då? Jag vet inte, det känns inte så, jag blir så ledssen över att veta att jag ska åka hem (förutom det uppenbara som jag saknar hemma) Nu har Turkiet blivit mitt hem känns det som, det var längesedan som jag var så lycklig som jag har varit den senaste tiden här nere. Men flytta ner då, är alt 2, ja jag vill, åhh tro mig jag vill, men det är inte så enkelt det heller. Önskar att alla kan ha förståelse för att jag kanske inte är den gladaste just nu, att jag har mycket i huvvet, att jag inte vet vad jag vill, jag hoppas att allt löser sig när vi kommer till Sverige. Men i morgon vet vi om han kommer med mig eller inte, och hur det är blir önskar jag av allt (förutom tomten önskan) att han kommer med mig till Sverige.

Om jag bara fick önska.........